Skrivet av: Gröna draken | 2013/11/06

Natoanhängarna vädrar morgonluft

Det har rört på sig de senaste månaderna, Natoanhängarna flyttar fram sina positioner. Dagens Nyheter har meddelat att Sverige ska gå med i Natos snabb insatsstyrka. Det är ett viktigt steg i den långa och oärliga processen med smyganslutning till Nato. Befolkningen är mot, men stora delar av den politiska eliten är för ett Natomedlemskap, därav smygandet och de små stegens tyranni. Andelen som är negativa till Natomedlemskap minskar och andelen som är positiva ökar, men det är fortfarande fler som är negativa än positiva till ett svenskt Natomedlemskap.

Det som gör att Sverige inte redan har sökt fullt medlemskap är att Moderaterna och Folkpartiet vill ha med Socialdemokraterna, som inte vill ta steget från de facto till formellt medlemskap så länge opinionen är emot. Det innebär att vi kan förvänta oss mer propaganda för svensk anslutning till Nato den närmaste tiden.

I Svenska Dagbladet har det förts en kampanj i några månader för att påvisa hot från Ryssland och Sveriges försvagade militära kapacitet. Hyckleriet blir tydligt när det skrivs upprört om en rysk övning nära de Baltiska länderna, men inte om Natos upprepade övningar nära Rysslands gräns. Kristdemokraterna har nyligen tagit ställning för att ett eventuellt medlemskap i Nato bör utredas. Krigsvetenskapsakademin avser att utreda för och nackdelar med ett medlemskap.

I debatten förekommer som vanligt överdrifter, men det största problemet är att vissa basala fakta nästan helt lyser med sin frånvaro. Det intryck Natoanhängarna försöker förmedla är att Ryssland upprustar och Natoländerna i Västeuropa nedrustar och att vi i det hotade lilla Sverige inte kan klara ett angrepp från Ryssland utan stöd från Nato. Väldigt få hävdar att hotet skulle vara akut, men bara det faktum att Ryssland har förmåga att angripa föranleder oro enligt flera debattörer.

Att Tyskland, som varit en synnerligen aktiv part i två världskrig, har förmåga att angripa Sverige eftersom utgifterna för militär är sju gånger större i Tyskland än i Sverige, verkar inte ses som något problem. Extrema nationalister skulle kunna ta makten i Tyskland efter en djup ekonomisk kris och sedan föra en expansionistisk politik. Tyskland har startat storkrig i modern tid, men inte Ryssland. Tyskland är idag stabilare än Ryssland, men den här typen av scenarier kan inte uteslutas.

Hur ser det egentligen ut? Är vi hotade? Hur är de faktiska styrkeförhållandena? När det kalla kriget avslutades skedde en allmän nedrustning i Öst och i Väst. Den lägsta nivån på globala militärutgifter nåddes 1998. Därefter har militärutgifterna i världen ökat. Utgifterna har ökat mest procentuellt i Kina, Ryssland och Saudiarabien (2002-2012). Nato har utvidgats till fler länder trots att Warszawapakten upplösts och har nu militära installationer nära den ryska gränsen.

Den relativa kapaciteten mellan Nato och Ryssland, mätt som utgifter för militära ändamål 2012, är 100 till 9 dvs. Natoländernas sammanlagda utgifter är mer än tio gånger så stora som Rysslands. Den europeiska delen av Nato, dvs. utom USA och Kanada, har tre gånger så höga militärutgifter som Ryssland (SIPRI, 2013). Det vore naturligtvis självmordspolitik om Ryssland skulle gå till angrepp på Västeuropeiska länder. Vår östliga granne har inte för avsikt att göra det och det finns ingen anledning att tro att den kommer att göra det inom överskådlig tid. Ryssland har dock en stor förmåga att utkämpa konventionellt krig på sitt eget territorium, varför det inte heller är sannolikt att Natoländerna går till angrepp mot Ryssland. Det eventuella hot som finns riktar sig mer mot Öst än mot Väst som förhållandena är nu.

USA, Storbritannien och Frankrike har egna kärnvapen liksom Ryssland. Nato har dessutom kärnvapen utplacerade i ytterligare fem europeiska medlemsländer. Båda sidor kan slå tillbaka med samma mynt om den andra sidan skulle anfalla med kärnvapen. Terrorbalansen gör att ingendera sidan vill ta det steget. Självmord är inte så populärt i regeringarna i berörda länder.

Det finns naturligtvis andra indikatorer för militär kapacitet, såsom antalet aktiva militärer, tanks, missiler, flygplan, hangarfartyg, u-båtar, övriga krigsfartyg, o.s.v. För att få en rättvisande bild bör sådana faktorer sammanvägas och hänsyn tas till kvalitet. Skillnaderna som framkommer av jämförelser baserade på utgifter för militära ändamål är dock så stora att mina slutsatser måste tas på allvar även om en noggrannare analys skulle medföra vissa modifieringar. En intressant sammanvägning placerar t.o.m. Frankrike före Ryssland i militär kapacitet på kort sikt (http://www.network54.com/Forum/211833/thread/1312481843/The+WAFF+Military+Strength+Rankings+-+2011).

De stora militärmakterna kan, rent tekniskt, lätt ockupera små länder som t.ex. Sverige eller Lettland. Isolerade angrepp på små stater är dock osannolika eftersom de troligtvis skulle medföra upptrappning till en större konflikt. Det är dessutom svårt att se vilka fördelar sådana angrepp skulle kunna föra med sig för den östliga eller västliga angriparen. Ryssland kan möjligen vara intresserad av Sveriges yta för att förhindra att Nato har tillgång till den och vice versa. Motgiftet är en tydlig svensk neutralitetspolitik och ett försvar som är tillräckligt starkt för att det ska bli dyrt för en angripare och samtidigt ge någon garanti att inte motståndaren får tillgång till Sveriges territorium. Observera att detta är en del av ett scenario med en stor konflikt mellan två stormaktsblock.

En intressant parallell när det gäller styrkeförhållanden är den relativa militära kapaciteten för Iran och några av dess fiender i Mellanöstern. Iran har i svenska media framställts som ett hot mot andra länder i regionen. Fakta är att tre av USAs samarbetspartners, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Turkiet, samlade militärutgifter 2012 var mer än tio gånger så stora som Irans. Till det kan läggas Israel, som lägger ner mer än Iran. Iran har förvisso en stor befolkning, liksom Turkiet, och lyckades stå emot angrepp från Irak under 1980-talet, trots USAs stöd till Irak, men vilken kapacitet har landet för lyckade angrepp på de militärt starkare länderna i regionen? Bilden i svenska media är verkligen skev.

Det är inte sannolikt att en storkonflikt börjar i Östersjöområdet. Konflikt om utvinnandet av resurser i Arktis är en mer sannolik kandidat, angrepp mot Iran av Israel eller USA en annan.

Natoanhängarna borde svara på varför det skulle vara fördelaktigt att liera sig med en supermakt i ekonomisk och politisk nedförsbacke, om än fortfarande militärt mycket stark. Man kan jämföra med Sveriges nära förhållande till Tyskland under 30- och 40-talen och fråga sig om det var moraliskt försvarbart. USA har startat krig i strid mot FN-stadgan, gett militärt stöd till ett flertal diktaturer, torterat och avrättat människor i andra länder. På vilket sätt skulle vår säkerhet öka om vi blir formellt sammankopplade med en sådan makt. Vi kan uppfattas som medskyldiga till brotten och övergreppen och därmed riskera terrorangrepp.

Sverige borde återgå till att ställa upp i FNs fredsbevarande insatser i stället för Natos snabbinsatsstyrka. Vi skulle kunna ha en betydande roll som medlare i världens konflikter, men det förutsätter att vi är alliansfria. Det skulle medföra en ökad säkerhet för Sverige och övriga världen.

Lars Drake

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: