Skrivet av: Gröna draken | 2011/04/09

Imperium i obalans

USA:s federala nivå var mycket nära att ställa in en del av sina betalningar och att permittera hundratusentals anställda. Fredagen den 9 april, i elfte timmen, enades partierna i Kongressen om en budget. Krisen är tillfälligt löst.

Den maximalt tillåtna mängd som staten får låna, 14,3 tusen miljarder dollar, kommer troligtvis att nås den 16 maj och det måste fattas beslut om en höjning. Utan att öka mängden lån kan inte staten betala alla sina utgifter. Inför ett sådant beslut kommer spelet mellan partierna i USA att ta ny fart. Trycket på republikanerna att inte hindra sittande president att ta nya lån kommer att vara hårt. Det slog nämligen tillbaka på dem själva i opinionsundersökningar när de försökte blockera budgetbeslut under Bill Clintons presidentperiod. Det blir därför sannolikt en lösning i maj också.

Den situation som USA befinner sig i måste ändå betraktas som synnerligen allvarlig och mycket svår att ta sig ur. USA:s statsskuld var knappt 117 procent av BNP 2010 och förväntas uppgå till 135 procent 2011 och 140 procent 2012, därefter antas den öka i lägre takt. Det innebär en belastning för landet i form av höga räntebetalningar men också i form av beroende av utlandet. Utländskt ägande av amerikanska statspapper gick från 15 procent 1986 till 45 procent 2006.

Det är nödvändigt att sanera den federala budgeten som länge varit ur balans. I nuvarande läge med hög arbetslöshet skulle en snabb minskning av statens utgifter få mycket negativa effekter för hela ekonomin.

Underskotten var mycket stora under Ronald Reagan, särskilt räknat i procent av BNP. De ökade något under George Bush den äldre räknat i dollar, men inte i procent. Situationen förbättrades kraftigt under Bill Clinton som vände underskott (-290 mdr) till överskott (+236 mdr). Han måste betecknas som den ekonomiskt mest ansvarsfulla presidenten under de senaste trettio åren. I och för sig inte en förstaplats som är svår att nå med tanke på hans medtävlande. Under George W Bush vände det lika dramatiskt nedåt som det gått uppåt under Clinton. Det är intressant att notera att republikanerna som pratar mycket om att minska de offentliga utgifterna är sämst på att sköta den federala ekonomin.

Det har skrivits mycket om de stora utgifterna för krigen i Irak och Afghanistan. De summerar tillsammans med Pentagons grundanslag till ungefär 700 miljarder dollar per år. De samlade utgifterna för säkerhetsrelaterade uppgifter är över 1200 miljarder i budgeten för 2012. Inget land i världen lägger ut så mycket på krig och ”säkerhet”. Obama hade möjlighet att minska militärutgifterna, men har inte utnyttjat den möjligheten. Detta är naturligtvis en mycket viktig faktor bakom de federala underskotten. En annan viktig faktor är sänkningen av skatterna för de rikaste, som George W Bush genomförde.

Barack Obama tog över presidentämbetet i den värsta ekonomiska krisen sedan andra världskriget och var i stort sett tvungen att underbalansera budgeten. Det innebär inte att sättet att stödja hotade banker var rätt politik. Maktfördelningen i kongressen gör att Obama inte kan ta bort de rikas skattelättnader. I fem delstater har fackföreningar hindrats att förhandla om offentliganställdas löner, som om det vore orsaken till underskotten när det snarare är en tvivelaktig skattepolitik.

Återhämtningen efter krisen 2008-2009 har gått trögt i USA. På medellång sikt är det troligt att konjunkturen fortsätter uppåt eftersom den normalt gör det som en följd av konjunkturcykelns inre logik.

I grunden finns dock de stora obalanserna kvar. Handeln mellan USA och Kina är den viktigaste beståndsdelen i de problem USA står inför på det ekonomiska planet. Ett annat är andelen sparande av de totala inkomsterna, sparkvoten, som under  flera decennier varit låg och till och med negativ vissa år. I Kina ligger sparkvoten på en mycket högre nivå.

Man kan lite förenklat säga att USA och dess befolkning har konsumerat och krigat med pengar de lånat av Kina. Detta är naturligtvis inte hållbart. Kina har gynnats av att kunna sälja mer än om de inte lånat ut till USA:s överkonsumtion. Man kan dock fråga sig hur säkra dess fordringar är. Om de skulle börja sälja sina amerikanska statspapper eller dollarreserver skulle återstoden bli mindre värd. USA och Kina lider i viss mening av sitt ömsesidiga beroende. Det mesta tyder på att obalansen mellan dessa stora ekonomier, eller allmänt mellan de gamla och de nya industriländerna, kommer att fortsätta att fördjupas.

Ett ytterligare försvårande faktum är att pensionssystemet kommer att gå från årliga överskott till årliga underskott under en lång tid framöver som en följd av en åldrande befolkning. Detta problem delas med flertalet rika industriländer. Barack Obamas sjukförsäkringsreform kommer att kosta, men att återgå till att vara världens enda höginkomstland utan vettigt skyddsnät är väl knappast ett steg framåt.

Fredsforskaren Johan Galtung förutsade Sovjetunionens kollaps tio år innan den inträffade. I slutet av förra millenniet förutsade han även slutet för USA:s världsdominans. Han bedömde att det skulle ta cirka 25 år, men när George W Bush blev vald ändrade han sig till 20 år. De destruktiva krafterna som Bush släppte fria i sina krig i Mellanöstern har visat sig slå tillbaka på USA:s ekonomiska kapacitet och dess prestige i världen. Tidigare imperier har gått under eller kraftigt försvagats som en följd av att de spritt sina krafter och fått fler fiender och därmed större kostnader för att behålla makten.

USA har enorma kostnader för krig och ”säkerhet” men dess kostnader för bistånd är inte mycket att skryta med, 0,15 procent av BNP. Det kan jämföras med att de nordiska länderna ger runt en procent och att de rika länderna lovat att ge 0,7 procent. Det största anslaget från USA går dessutom till Israel som inte är ett u-land. Näst mest har gått till Egypten, bland annat för att garantera Egyptens samarbete med Israel. Nu när Egypten är i en övergångsprocess till demokrati och troligtvis inte kommer att vara lika villigt att gynna Israel, kan man förvänta sig ett minskat anslag.

Det finns en annan sida som man inte får glömma bort. USA är fortfarande världens största ekonomi räknat land för land och nummer två om man ser EU som en enhet. Det finns många entreprenörer och livskraftiga företag i  USA. Dessutom ligger USA i fronten på många områden av teknikutveckling. Det vore därför fel att tro att USA kommer att kollapsa och hamna i fritt fall. Dock är den inkomst- och förmögenhetsfördelning som följer av nuvarande regelsystem och skattepolitik problematisk. Ojämlikheten är mycket stor och den ökar över tiden. Hur länge kommer de som inte gynnas, absolut eller relativt, att förbli passiva?

USA:s problem sammanhänger med åtminstone tre obalanser: 1) negativ handelsbalans, 2) budgetunderskott och 3) tilltagande ojämn inkomstfördelning. Ingen av dessa är hållbara på sikt och låsningar i det politiska systemet gör att det är mycket svårt att vidta nödvändiga åtgärder. USA kommer inte att gå i konkurs men däremot få ökade svårigheter att klara sin egen ekonomi och samtidigt agera världspolis. USA kommer att tvingas acceptera en multipolär värld eller starta ett nytt förödande storkrig (på kredit?).

 Lars Drake

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: